Vilka bilder, eller uppmaningar, du skickar till stämbanden påverkar hur lätt det är för stämbanden att åstadkomma det ljud du vill att de ska producera. Här är det så att det språkbruk vi vanligtvis använder ibland går emot kroppens anatomi och därmed gör det svårare för stämbanden att jobba på ett effektivt sätt. Många röstrelaterade ord är också förvirrande och tvetydiga, eller får en att tro nåt om rösten som inte stämmer.
Låt mig gå igenom ett gäng vanliga termer och analysera hur vi istället kan tänka för att få ett bättre samarbete med rösten:
"Sjunga högre och sjunga lägre toner"
Rent ljudtekniskt så vibrerar en hög ton fortare än en låg ton, så hastigheten som tonen svänger i är alltså "högre" i betydelsen snabbare. Så på det planet är ordet högre rätt och riktigt. När vi tittar på hur vi skriver noter så placeras "höga toner" högre upp jämfört med låga toner. Så i det sammanhanget är det också rätt och riktigt att kalla dessa toner för höga. Men varför är detta inte hjälpsamt när det kommer till rösten?
Jo, för att när vi tänker oss att en ton är "högre upp" så hjälper kroppen glatt till med att flytta upp struphuvudet, och hoppas på att det ska göra tonen ljusare. Men det mest effektiva sättet att göra en ton ljusare är inte att hissa upp struphuvudet utan att sträcka ut stämbanden så att de blir tajtare. Detta görs i en riktning som går framåt, inte uppåt. Så om du ska ta en hög ton och vill hjälpa den på traven, tänk inte "upp upp upp", tänk hellre "stretcha framåt". (Det finns en teknik där struphuvudet faktiskt åker upp
Prova och se om det hjälper att ändra tankebild :)
"Huvudklang och bröströst"
Jag växte upp med orden huvudklang och bröströst och har alltid varit bekväm med att använda de termerna, ända tills jag började nörda rösten och dess beståndsdelar. Då upptäckte jag raskt en uppenbar glitch i termerna. Låt mig förklara:
Ordet "huvudklang" syftar på två olika saker. Det ena är själva klangkvaliteten, att rösten klingar som mest i huvudet. Det andra är stämbandens inställning, att stämbandsslutningen i "huvudklang" är med mindre massa, alltså tunnare, än "bröströstens" stämbandsslutning som är med mer massa.
När nån säger "sjung med mer huvudklang" så kan det vara svårt att veta om vi ska försöka få mer klang i huvudet, eller om vi ha en tunnare stämbandsslutning. Men vad ska vi då kalla det för? Vissa väljer att kalla det för huvudröst (som engelskans head voice), andra för huvudregister, vilka båda har fördelen att de inte inkluderar "klang" i ordet. Jag kallar det ibland för huvudklangsröst och man skulle även kunna säga "tunnare stämbandsslutning" om man vill. Jag kommer variera lite med vilka ord jag använder men vara så tydlig jag kan med vad jag menar. När jag syftar på själva klangrummet så kommer jag vara tydlig med att det är klangen jag pratar om.
Ordet "bröströst" syftar till en stämbandsslutning med mycket massa, och den stämbandsinställningen gör att rösten klingar extra väl just i bröstkorgen. Därför kallas det för bröströst. Men även en tunnare stämbandsinställning kan klinga i bröstkorgen, så är inte en klockren beskrivning. Eftersom ordet fullröst, som också är ett etablerat ord, bättre beskriver en stämbandsslutning med mer massa, så kommer jag fortsättningsvis åtminstone ibland använda ordet fullröst istället för bröströst.
"Var ligger min skarv?" (som på engelska kallas för "vocal break")
Ordet "skarv" kan vara väldigt förvirrande, eftersom det får det att låta som att det finns en särskild ton där ens skarv är, som man måste hoppa över eller sy ihop eller vad man nu gör med skarvar. Men det finns inte en ton där skarven ligger och väntar på att du ska snubbla över den. När man pratar om "skarven" så brukar man mena tonen där fullrösten (eller bröströsten) tar slut i den övre delen av fullröstens register och abrubt övergår till en tunnare röst (huvudklangsrösten) som generellt kan ta ljusare toner. Denna övergångston är dock bara en av många toner där en fullröst kan övergå i en tunnare röst eller vice versa.
Generellt sett ligger fullröstens register alltså lite lägre ner än huvudklangsrösten, men det betyder inte att fullrösten abrupt övergår i den tunnare huvudklangsrösten på denna enda ton. Fullrösten och huvudklangsrösten överlappar nämligen varandra och de av oss som har en välutvecklad huvudklangsröst kan sjunga lika lågt med den som med fullrösten, liksom de som har välutvecklad fullröst ibland kan sjunga lika högt i den som i huvudklangsrösten.
Du behöver inte vänta längre - nu får du äntligen svaret på frågan som du ställt dig så länge du kan minnas:
"Vad innebär skarven egentligen och finns det ett mer hjälpsamt ord för det?"
Skarven innebär alltså att du abrupt skiftar från en stämbandsslutning med mycket massa till en stämbandsslutning med mindre massa eller vice versa och detta kan ske var som helst där de olika registren överlappar varandra (med register menar jag här alltså fullröst kontra huvundklangsröst).
Därför upplever jag att begreppet "registerskifte" är ett bättre ord för att beskriva detta fenomen.
Men förresten - måste det bli ett abrupt registerskifte? Det blir ju bara det ibland? Ja, precis! Nu har det alltså blivit dags att introducera nästa term, nämligen mixrösten. Till skillnad från de tidigare punkterna så kommer jag inte berätta om ett bättre sätt att kalla denna inställning, utan istället bara beskriva vad den innebär och när den kan användas:
"Vad är mixrösten och hur använder jag den?"
Det är alltså så att vi inte bara kan sjunga i antingen fullrösten eller i den tunnare huvudklangsrösten, för emellan dessa ytterligheter finns den en skala med teoretiskt oändligt antal nivåer. Ju bättre finmotorik vi övat upp desto lättare kan vi mjukt gå från det ena registret till det andra, eller välja att sjunga någonstans mittemellan fullröst och huvudklangsröst. Denna inställning i stämbanden, där de alltså varken sluter samman med väldigt mycket eller väldigt lite massa utan nånting mittemellan brukar kallas för att sjunga med mixröst.
Mixrösten är bra om man vill sjunga höga toner som känns mjukare och skönare för stämbanden än fullrösten men har mer massa och är "fetare" än den tunnare huvudklangsrösten. Mixrösten är också fantastisk när man i en och samma fras vill växla från fullröst till huvudklangsröst eller vice versa - den gör att övergången känns mjuk och låter naturligt enkel.
Det är lättast att hitta mixrösten där både fullrösten och huvudklangsrösten är bekväma, alltså i mitten av det omfång där de överlappar varandra. Prova om du kan växla mellan fullrösten och den tunnare rösten på en och samma ton, eller i en och samma fras inom ditt mest bekväma omfång - det är en väldigt givande övning om man är okej med att det emellanåt kan komma att låta ganska tokigt när rösten väljer att hoppa abrupt mellan registren när finmotoriken inte riktigt lyckas hitta mellanläget!
Se vad som händer om du växlar till att tänka "stretcha framåt" (på höga toner), "fullröst och den tunnare stämbandsslutningen", "registerskifte" och "mixröst" - gör det någon skillnad? Eller inte? Skriv gärna till mig och berätta om dina reflektioner!